”Vi blev som en isolerad ö”

Det är tidig eftermiddag men redan dunkelt den här gråa onsdagen i november, när medarbetarna på vårdavdelning 4 samlats i Stenkvarn intill Rånäs slott, för att se tillbaka på de två pandemiåren.

Den dag när allt började var vädret ungefär detsamma, men årstiden en annan. Covid-19 har nu blivit bara en av många diagnoser som ställs på avdelningens patienter, och det är dags att börja planera framtiden. Men tiden som varit liknar inget annat.

När sorlet lagt sig och kaffekopparna fyllts på tar enhetschef Magdalena Ivarsson till orda. Talet har överskriften ”Vad var det som hände egentligen?”. Hon har tänkt länge på vad hon ska säga, mån om att inte glömma någon eller något, nu när det äntligen blivit dags att summera den mycket speciella tid de alla varit med om.

– Den 17 mars 2020 ställde vi om och blev en renodlad covidavdelning. Det var en tisdag. Vi förberedde oss på vad vi befarade komma, men ingen av oss kunde ana vilken omfattning det skulle få, och hur länge det skulle pågå, inleder Magdalena Ivarsson.

”Vi kunde skratta tillsammans”

Hon påminner om hur det var i början, när riktlinjer ändrades flera gånger varje dag, tillgången på skyddsutrustning var oviss, och den ständiga oron över att själv bli smittad eller att ta med smittan hem till nära och kära.

 – Vi blev som en isolerad ö, dit ingen utifrån ville komma. Vi såg varandra, vi stöttade varandra, vi förstod varandra och vi kunde skratta tillsammans. Vi har haft hela flödet hos oss på en och samma avdelning. Det har varit en stor utmaning och krävt en enorm logistik.

Att vårda svårt multisjuka patienter är vardag för undersköterskor, sjuksköterskor och läkare på den medicinska vårdavdelning 4. Att hantera dödsfall blir också det en del av arbetet som man vänjer sig vid.

– Men det här var något annat. Det var patienter som för några dagar sedan hade varit ute och cyklat, sjungit i kör, varit med barnbarnen. Nu kom de in, till synes ganska stabila och adekvata, men syresatte sig dåligt. På några timmar kunde de bli så kraftig försämrade att de behövde läggas i respirator. Eller så var bedömningen att de inte skulle klara respiratorvård. Vi vårdade dem så gott vi kunde. De behövde lägga all kraft och energi på att andas, på att orka kämpa och ta ett andetag till. Det fanns inga svar, inget färdigt vårdprogram vi kunde följa. Vi famlade oss fram och lärde oss med tiden. Vi hade ingen aning, men vi stod ut.

”Det var ni som såg paniken i ögonen”

Magdalena Ivarsson påminner om Folkhälsomyndighetens återkommande pressträffar, med redovisningarna av antalet insjuknade och avlidna.

– Det som inte kom fram i alla dessa rapporter var allt det ni gjorde. Det var ni som höll i telefonen när de närstående tog ett sista farväl. Det var ni som såg ångesten och paniken i ögonen, när patienterna inte fick luft. Det var ni som fick dem att fortsätta kämpa. Det var ni som stod patienterna närmast. Det var ni som stod ut.

Chefens tal är starkt och berör. Minnesbilder från arbetspass som inte liknar några andra kommer tillbaka.

På plats är också flera läkare från medicinkliniken, som arbetat på fyran under covidtiden. Klinikchef Sara Aspberg stämmer in i hyllningen av medarbetarnas insatser.

– Det är ett unikt arbete ni gjort på avdelning 4. Ni har verkligen varit samhällsbärande. Vi i sjukvården levde i en egen verklighet under pandemin, och gör det delvis fortfarande. I övriga samhället är det som att covid inte finns längre.

Stärkt sammanhållning

En dryg vecka har gått sedan dagarna på Rånäs slott. På vårdavdelning 4 pågår de vanliga förmiddagsrutinerna. Omvårdnad, behandling, rondning och schemaläggning. Några av medarbetarna har samlats för ett samtal om hur pandemin har påverkat dem själva och som arbetsgrupp. Undersköterskan Sia Lindkvist minns tydligt den 17 mars 2020.

– Jag var livrädd. Ingen visste ju något. Är det så här jag ska dö, för att jag valde det här yrket?

Kunskapen byggdes upp successivt. I dag är situationen en helt annan – även om covidpatienterna på avdelningen blivit fler de senaste veckorna. Rutinerna är fastlagda och väl inövade sedan länge. Kanske är de bättre rustade för en ny pandemi, eller något annat ovisst?

– Vi har ju upplevt hur det är att jobba i kaos. Det borde inte kunna bli så mycket värre, säger undersköterskan Anna Törnqvist.

Men Sia Lindkvist tvivlar.

– Jag är inte säker på att jag skulle orka. Inte en gång till.

Avdelningen fick ett mycket brett uppdrag under pandemin. Här vårdades både misstänkt smittade, lindrigt sjuka och de som var nära att behöva sövas och läggas i respirator. Fyran blev också en intermediärvårdavdelning, ett mellanting mellan vanlig vårdavdelning och intensivvård.

Samtidigt som kompetensen höjts har också sammanhållningen mellan kollegorna stärkts, tycker sjuksköterskan Sandra Johansson.

– Vi har lärt oss väldigt mycket tillsammans under den här tiden.